The fear to show me weak in front of others!
Jag försöker alltid att visa mig stark för alla andra, men de som känner mig riktigt väl vet att jag inte är så stark som jag vill se ut att vara. Jag lever ändå med den åsikten att man får försöka göra det bästa av situationen.
Men ibland blir jag påmind om min barndom, och det gör ont. Det jag förtränger i det vakna, kommer fram i drömmarna. På tisdag ska jag möta en utav mina största rädslor. Då jag var liten var jag med om en brandolycka. Därför blir jag vettskrämd för allt som har med eld och göra, därför ska jag på tisdag fara till brandstationen och utmana mig själv. Det känns förjävla jobbigt, men det är ett måste.
Sen så är det inte heller så lätt att ha vuxit upp med missbruksföräldrar, droger och alkohol. Varje dag var jag rädd för att mamma eller pappa skulle vara påverkade (fulla eller hög) då jag kom hem från skolan. Varje dag så var jag rädd att mormor, min enda trygghet, skulle försvinna. Vad skulle jag ha gjort utan henne? Det känns som att många inte förstår hur det är att ha haft en sånhär barndom, att man lever med en rädsla varje dag!
När jag själv är svag ibland, hur kan då folk tro att jag ska finnas och vara stark för dem hela tiden? Det känns som om folk tycker att jag hela tiden ska vara så stark, men ingen verkar förstå att jag själv ibland kan behöva lite förståelse. Någon som frågar, hur är det, vi finns här! Och inte bara suger musten ur mig. Jag behöver tryggheten omkring mig nu, den tryggheten som jag aldrig hade då jag var liten. Jag behöver få känna att folk finns här, och inte kommer att lämna mig, trots att jag ibland vacklar lite. Hjälp mig upp istället då!
Nu kanske ni får en inblick av att alla är inte så starka som man verkar vara! This is real life!
