Trode att jag inte skulle klara av detta!

 

Som jag tidigare berättade på det senaste blogg inlägget som jag har skrivit att jag skulle fara och möta min största rädsla idag... Jag tog med mig två vänner och for till "brandstationen" eller som det heter idag "rädningstjänsten" När vi stannade på parkeringen så började jag må illa, blev tårögd och väldigt yr... :'( Men detta stoppade inte mig.. Jag hade bestämt mig att jag skulle klara detta och när jag väl ha bestämt mig för något så kan jag liksom inte skita i det. Ingen kan stoppa mig!!

 

Mina Vänner Johanna och Anna peppade mig och sa att vi tar detta då du känner dig redo!. Tillslut så bestämde jag mig för att gå till dörren. kan säga att bara det var svårt för mig (ni kanske tycker att detta låter väldigt konstigt att hur kan man va så otroligt rädd för brandbilar & brandmän?). I alla fall så kom det en som skulle ha vårat "studiebesök" vi gick in i ett rum och han berättade hur denna studiebesök skulle se ut, hur dom jobbade där osv. Denna kille ville även veta lite om min brandolycka så då berättade jag det för honom. Bara det gjorde så fruktansvärt ont. Kännde bara hur tårarna ville pressas fram men jag som vanligt kunde hålla dom för mig själv. Bara det att jag skulle berätta så fick det att kännas att jag skulle spy eller svimma.. Medans jag satt där så svartnades det för mina ögon, ville egentligen bara springa därifrån men det kunde jag ju inte göra för jag hade ju verkligen bstämt mig nu att möta min rädsla... 

 

När vi suttit där en stund så var det dags att gå en runda inne på brandstationen, tänkte shit hur ska detta gå då jag suttit här och nästan inte klarat av det? Men som sagt jag skulle ju klara detta! Vi hamnade tillslut till det värsta av ställerna där dom hade sina kläder för då förstod jag att nästa ställe skulle bli där brandbilarna stod, mina ben skakade eller hela jag skakade.... Sen skulle vi gå in till själva bilarna stod. Kan säga att tur att jag hade Anna bredvid som kunde hålla i mig för annars hade jag svimmat eller spytt... Att stå där intill bilarna gjorde att jag ville bara hoppa ur min egna kropp och springa därifrån. Tillslut så frågade han om vi ville fortsätta men då sa jag att nä det får räcka för idag. Försökte fokusera ut till Annas bil för att inte svimma eller nå!! 

 

Det som glädjer míg var att jag klarade av det, nu får vi allt hoppas att detta gav resultat. Att jag ska slippa bli uppstressad så fort jag ser en brandman eller brandbil! HOPPAS kan man alltid göra! Som sagt är jag väldigt glad att jag ändå klarade av detta!. Hade nog inte gjort det utan Anna och Johanna! Ni är verkligen super gulliga som kunde ställa upp en sådan sak för mig. Kan inte beskriva hur glad jag verkligen är att ni fanns där för mig idag!! TACK TACK TACK!! <3 I love you my friends!